Vårkänning och odlingslust

Igår visade termometern på rekordhöga 5 plusgrader och fåglarna har sjungit vårsånger i flera dagar nu. I morse var det lite kallare igen, men vårkänslan sitter ännu kvar i kroppen och väcker lusten att göra "vårgrejor".

Jag beställde Impectas frökatalog i morse. Har räknat ut att min balkong har plats för sju balkonglådor så jag skulle ju faktiskt kunna skapa en riktig miniträdgård. Jag är sugen på att odla praktiska saker. Grönsaker, kryddor och framför allt olika örter som kan förvandlas till huskurer senare. Att kunna göra min egen medicin har länge fascinerat mig, och i år ska det bli av! Jag ser framför mig mitt skåp fyllt av egentillverkade tinkturer, örtoljor och nyttiga téblandningar.

När dumheten bedrar visheten!

1:a oktober flyttade jag. God hjälp hade jag av familj och vänner men ändå tog jag i för mycket. Jag ville ju inte att de andra skulle förta sig!! Dumheten slog till förstås och jag fick hälsporre i båda fötterna. Kunde bara gå korta sträckor och med viss svårighet minst en vecka efteråt.

Nu har det gått två månader och vänsterfoten är helt bra. Högerfoten har jag fortfarande besvär med av och till och det får jag nog leva med eftersom jag haft hälsporre i den tre gånger nu.

Jag är ju sådan att jag envist ska göra allt själv. Och speciellt om jag lovat något så ska det göras, hur trött jag än är eller hur litet tid jag än har. Det brukar sluta med att jag bränner ut mig alldeles och så blir jag tvungen att vila och ta det lugnare.

Nu har det hänt igen! Jag har tagit på mig för mycket och som följd har jag fått den värsta förkylning jag någonsin varit med om. Kroppen vill verkligen att jag ska lyssna den här gången. Och det gör jag nu. Tar det väldigt lugnt och sakta. Känner efter att jag inte gör för mycket och att jag själv hinner med. Täta pauser.

Och jag får mer gjort än jag brukar! Visst är det märkligt? Egentligen vet jag ju mycket väl hur jag ska göra för att slippa hamna i sådana här situationer. Jag vet hur man planerar och organiserar, hur jag ska prioritera och sätta gränser och ge mig själv egentid då och då. Men jag glömmer bort att jag kan.

Undrar hur många som gör likadant? Man vet hur man ska göra, men glömmer att göra det. Tills något händer som tvingar en tillbaka på rätt spår.

Men när kunskapen finns där så är det nog bara att ta tag i den och använda den. Igen och igen och igen. Tills det sitter. Tills det blivit så vant att man inte ens behöver tänka på att vara klok. Tills man är klok alldeles av sig självt. Om jag nu är så envis på att göra fel kan det väl inte vara så svårt att vara lika envis på att göra rätt? Skillnaden är väl bara att det ena är omedveten envishet medan det andra är medveten envishet.

Hur som helst dags att låta (en)visheten segra över dumheten :-)

Sakta närmar jag mig målet

Nu börjar jag faktiskt kunna ana ett slut på allt försenat arbete. Jag har nog aldrig fått så många tarotbeställningar samtidigt, så det har varit något av en chock alltsammans. Och det gör mig så ledsen att så många fått vänta länge på svar.
Nu är jag i alla fall snart ikapp. Fast förkylningen har slagit till med full kraft och jag går på halvfart med feber och hosta så inte går det så fort jag skulle önska.
Tack alla för ert stora tålamod!

Sjukvården är sjuk

Jag har inte pratat så mycket om det här men nu är jag helt uppgiven. I juli fick Kiwi jätteont i ryggen. Ryggmusklerna kändes lite spända, men inget speciellt annars. Nästa dag tittar min pappa på hennes rygg och säger "hon är ju krokog". Och visst var hon det! Fast tre vittnen kan svära på att hon var rak dagen innan! Och inte en enda gång under alla år har skolsjukvården nämnt något om att ryggen skulle vara sned.

Det blev till att fara in till akuten som konstaterade skolios och vi fick remiss till specialist. Det tog ju "bara" två månader. Och nu kommer det första som gör mig helt tolig. Specialisten vill inte konstatera att det är något fel på ryggen utan specialröntgen. Så det blir ny remiss och ingen hjälp för smärtorna förutom rådet att fortsätta knapra Alvedon.

Efter ny väntan fick vi tid för röntgen den 20 oktober och innan dess skulle vi ringa för att boka telefontid med specialisten för att få utlåtandet om röntgenbilden. När jag ringer det nummer jag fått så tutar det upptaget. De har bara telefontid vissa dagar och jag ringer en gång i minuten under de tiderna i en hel vecka!! Upptaget HELA TIDEN! Omöjligt att komma fram.

Jag räknade ut att jag ägnat över 7 timmar i telefon utan att lyckas komma fram så inte konstigt om jag var gråtfärdig när det var dags att åka in till röntgen. Så när vi ändå var där passade jag på att be om en telefontid med läkaren. Jag skällde på dem för att det inte gick att komma fram på telefon och då får jag till svar att "nej upptagetton kan du inte få"! Suck! Jag hade ringt rätt nummer, det kollade vi, så till slut fattade de ju att det var något fel på deras telefon. Vi fick en tid i alla fall när doktorn skulle ringa upp och ge besked om Kiwis rygg.

Han ringde på utsatt tid idag och vi fick diagnosen skolios. Hennes rygg är krökt 30 grader. Det är MYCKET! Men för lite för operation och hon är för gammal för att få korsettbehandling. Allt de kunde erbjuda var att mäta igen om ett halvår för att se om det blivit sämre.
Och så skaffa sjukgymnast (får vi fixa själva). Jag försökte få svar på varför krökningen kommit så snabbt men han envisades med att det inte kan göra det. Vi måste ha missat det helt enkelt. Men herregud, jag har masserat den ryggen en miljon gånger, jag tycker jag borde ha lagt märke till en så stor krökning! Men det är väl ingen idé att tjata om svar på det. Så länge det inte stämmer med läkarböckerna så finns det väl inte. Sen bad jag om ett läkarintyg för skolan men det tyckte han husläkaren skulle ta hand om. Tack och adjö!

Jag är så ledsen och arg för Kiwis skull. En ung härlig tjej med hela livet framför sig och så måste det börja med värk och elände redan. Och en galen sjukvård som inte verkar ha varken intresse, kunskaper eller resuser till att hjälpa.

Jag önskar...

Jag önskar en värld där barnen får vara glada barn och där de som inte mår bra kan få hjälp utan att behöva vänta och avvakta och vänta ännu mer på hjälp i en vård som inte har tid att vårda längre.