1:a oktober flyttade jag. God hjälp hade jag av familj och vänner men ändå tog jag i för mycket. Jag ville ju inte att de andra skulle förta sig!! Dumheten slog till förstås och jag fick hälsporre i båda fötterna. Kunde bara gå korta sträckor och med viss svårighet minst en vecka efteråt.
Nu har det gått två månader och vänsterfoten är helt bra. Högerfoten har jag fortfarande besvär med av och till och det får jag nog leva med eftersom jag haft hälsporre i den tre gånger nu.
Jag är ju sådan att jag envist ska göra allt själv. Och speciellt om jag lovat något så ska det göras, hur trött jag än är eller hur litet tid jag än har. Det brukar sluta med att jag bränner ut mig alldeles och så blir jag tvungen att vila och ta det lugnare.
Nu har det hänt igen! Jag har tagit på mig för mycket och som följd har jag fått den värsta förkylning jag någonsin varit med om. Kroppen vill verkligen att jag ska lyssna den här gången. Och det gör jag nu. Tar det väldigt lugnt och sakta. Känner efter att jag inte gör för mycket och att jag själv hinner med. Täta pauser.
Och jag får mer gjort än jag brukar! Visst är det märkligt? Egentligen vet jag ju mycket väl hur jag ska göra för att slippa hamna i sådana här situationer. Jag vet hur man planerar och organiserar, hur jag ska prioritera och sätta gränser och ge mig själv egentid då och då. Men jag glömmer bort att jag kan.
Undrar hur många som gör likadant? Man vet hur man ska göra, men glömmer att göra det. Tills något händer som tvingar en tillbaka på rätt spår.
Men när kunskapen finns där så är det nog bara att ta tag i den och använda den. Igen och igen och igen. Tills det sitter. Tills det blivit så vant att man inte ens behöver tänka på att vara klok. Tills man är klok alldeles av sig självt. Om jag nu är så envis på att göra fel kan det väl inte vara så svårt att vara lika envis på att göra rätt? Skillnaden är väl bara att det ena är omedveten envishet medan det andra är medveten envishet.
Hur som helst dags att låta (en)visheten segra över dumheten :-)
"Världen är si och si eller så och så bara därför att vi säger oss själva att det är på det viset. Om vi slutade att intala oss själva att världen är så och så skulle världen upphöra att vara så och så."
"Ett sant liv, är ett liv man lever avsiktligt."
-- don Juan Matus --
"Ett sant liv, är ett liv man lever avsiktligt."
-- don Juan Matus --
torsdag 4 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar