Den inre konspirationen

Det känns som att det här blir en av de märkligare texter jag skrivit. Man kanske kan kalla det ett "utdrag ur min inre dialog". Jag märker att medan jag skriver så börjar jag se saker som jag inte såg innan. Och när jag läser igenom det jag skrivit så ser jag ett lager till, och måste skriva lite till och ändra lite här och där. Jag skriver i ett försök att se mig själv, förstå mer av mig och för att förhoppningsvis få syn på vad jag kan göra åt det som blev så fel.
---
Att växa som människa, ja faktiskt bara att VARA människa, är ibland som att försöka bestiga ett glasberg. Det är då och då väldigt lätt att halka bakåt om man glömmer att fästa blicken på målet. Och det gör jag då och då.

Självrannsakan är en mycket svår men nödvändig konst när det börjar glida baklänges har jag märkt. Det verkligt svåra är förstås att KOMMA PÅ att jag bör ta en ordentlig titt på mig själv. Oftast kommer jag inte på sånt själv när det gäller de jobbigaste bitarna, utan det blir uppenbart först när någon annan sparkar mig i baken. När livet upptäcker att jag spårar ur så skickar det nån att ge mig en snyting så att jag vaknar. Det är så det känns. Det är långt ifrån roligt men oerhört nödvändigt och jag är djupt tacksam för alla gånger det har hänt mig, för det är då jag kommit vidare. Vaknat ur slummern och börjar klättringen uppför glasberget igen.

Den här gången fick jag snytingen av någon jag älskar. Det var ingen liten knäpp på näsan utan en riktig råsop som fick klangeffekter djupt inne i mig genom många, många lager. Och satte igång en rad av inre händelser som fick mig att se på mig själv djupt inne i skuggan. Där som jag helst inte tittar efter, men som jag anar att mycket av min kraft och det som är mitt sanna jag, sitter inlåst i form av stagnerad energi.
---
Domaren sätter sig på min vänstra axel och förlåtelsens ängel på den högra som min försvarare. Och i mitten sitter jag och betraktar, lyssnar och försöker smälta att det faktiskt är MIG de talar om. En märklig konversation tar sin början och håller på hela natten. In och ut ur drömmandet, bakom och framför mina vardagstankar är de där och diskuterar, dömer, förlåter och berättar. Berättar om delpersoner jag inte vill veta av, inte velat se, absolut inte velat möta och NÄSTAN lyckats övertyga mig om att jag inte har.

Domaren - Det är hennes eget fel. Hon bär SKULD för allting, hon blir aldrig av med den.
Jag - känner tyngden av all denna SKULD, tung, tung, tung
Ängeln - Det är inte alls hennes fel, skulden har andra gett henne och det måste hon förlåtas för.
Jag - det är så jobbigt att hålla det ifrån mig hela tiden, tyngden kommer tillbaka som om det satt ett gummiband i den

Domaren - Hon klarar egentligen inte av nånting. Inge idé att försöka.
Jag - känner hur jag krymper ännu mer
Ängeln - Det är bara för att hon är så ledsen av all skuld, hon måste få vila sig lite för det är så tungt att ha det så jobbigt.
Jag - just så är det, att ingen förstår det

Domaren - Hon lyckas ju aldrig med nånting.
Jag - minns alla gånger allt gått snett och känner mera skuld
Ängeln - Hon har fått en ovanligt tung börda, ge henne bara lite tid så går det bra. Bara en liten stund till. Bara vila lite. Sen kommer hon igen.
Jag - så skönt att nån förstår hur liten och trött jag känner mig, vill bara vila, och när jag vaknar är allt bra igen

Domaren - Hon har tappat förmågan att hantera andra människor.
Jag - känner rädslan för vad andra tänker om mig, att bli avslöjad (för vaddå?) att andra ska upptäcka att jag egentligen inte vet vad jag gör på den här planeten.
Ängeln - Men det är ju det som gör henne så vilsen, det är inte hennes fel.
Jag - Precis så känns det. Jag är en främling här och förstår inte språket.

Domaren - Hon betyder egentligen ingenting men det maskerar hon genom att vara snäll och hjälpsam.
Jag - Suck! Om jag inte är snäll kanske ingen behöver mig alls och då är det ju sant att jag inte finns
Ängeln - Det tar bara lite tid för andra att förstå hur snäll hon är. Ge henne lite tid bara.
Jag - måste kanske göra ännu mer, sätta mig själv ännu längre ner på listan. MITT lidande kan vänta lite till, bara ställa upp lite till så att alla andra är glada.

Domaren - Det är ingen mening, ingen idé..
Jag - krymper, förtvinar
Ängeln - Men om hon bara får falla ner i den svarta gropen ett tag så får hon vila sig, sen blir allting bra.
Jag - vill egentligen inte.. men det lockar så, att bara falla, falla, somna, somna. Är så in i döden trött på all kamp.

Domaren - Hon fattar ju aldrig var hon ska göra förrän det är för sent.
Jag - skulden tynger ännu mer igen. Dumma, dumma jag!
Ängeln - Det är bara för att ingen har lärt henne hur man gör.
Jag - nä just det, ingen har lärt mig, det är inte mitt fel faktiskt!

Domaren - Hon finns egentligen inte alls.
Jag - vet det. Men ändå vill jag finnas och det känner jag också skuld för.
Ängeln - Jodå, hon vet bara inte hur stor plats hon får ta för ingen har berättat det för henne. Det är inte hennes fel.
Jag - har ju alltid fått lära mig att inte ifrågasätta, inte ta plats, inte synas för mycket.

Ungefär så långt i dialogen börjar det gå upp en sak för mig som gör mig ganska bestört. Domaren och Ängeln jobbar IHOP. Båda ger mig skäl att stanna kvar i mitt slumrande tillstånd, den ena genom att slå ner på min skuld, den andra genom att låta mig tro att det gör inget, det är inte mitt fel. Så Domaren sänker mig och Ängeln håller mig kvar där nere!

Jag ser självmedlidandet, skammen, stackars lilla jag, dumheten och nedvärderandet.
Och nu grinar det verkligt fula trynet mig rätt i ansiktet: utan domaren och ängeln så måste jag KLARA MIG SJÄLV! Vilket innebär i all sin fruktansvärda enkelhet att jag måste ta ANSVAR. För ALLT jag är och gör. Och det betyder att jag är fullständigt ENSAM och jag inser att det är DET som skrämmer allra mest. Och framför allt är det den sidan av mig själv som jag absolut INTE vill se, för jag VILL tro att jag tar ansvar och är självständig, klok och vuxen och allt det där. Och nu när jag inser detta så kan jag avslöja hela den fula konspirationen inom mig, hur jag smiter från ansvaret i tron att det ska skydda mig från ensamheten. Men i och med att jag gör det så lurar jag mig själv på allt som jag längtar efter. Kärlek, frihet, självständighet, originalitet, kreativitet, livslust, växande och glädje.

Ett stort JÄÄÄVLAR dundrar i mitt inre. Jag blir rosenrasande arg på mig själv för alla gånger jag tillåtit mig att sova bort mina chanser och möjligheter. Och till råga på eländet lyckats övertyga mig själv om att jag är vaken och aktiv när sanningen är precis tvärtom. Nu känns det som att locket flyger av tryckkokaren och energin rasar inombords, som en ångande vulkan. Jag har lyckats lura mig själv på själva LIVET. Detta får inte ske! Det får inte fortsätta, jag är själv den som tar livet av mig inombords på det här sättet.

Och den förbaskade svarta gropen ska skottas igen! Den äter upp min VILJA, bara av att finnas där. Jag har trott att jag bara behöver hålla mig kvar uppe på kanten, men det kostar på nåt enormt att INTE låta sig halka ner, och den energin kan jag ha till bättre saker.

Så har jag mage att begära av livet att jag ska bli älskad! När jag ser på mig själv, insomnad och låg på energi, skulle jag inte ens komma på tanken att älska mig själv. Det är så fruktansvärt tydligt hur SANT det är, att man måste älska sig själv FÖRST.

Hon som är klok och älskvärd, levande och fantastisk, har jag stängt in på grund av RÄDSLA. Jag ser att den största rädslan handlar om att bli övergiven. Det bottnar i en djup känsla av att ha kommit fel från början. Att jag inte skulle vara här över huvud taget. Och rädslan att bli avslöjad är så stor att det allra viktigaste alltid har varit att spela rollen så väl att ingen upptäcker att jag är här utan lov. Därför måste jag alltid göra rätt i ANDRAS ögon först, mina egna kommer i andra hand. Det skapar hela tiden en stress som mal och mal inom mig. Och så tanken som viskar där långt, långt innanför alla andra tankar, att jag kom hit av misstag, tänk om nån upptäcker det!

Så för varje gång jag misslyckas, varje gång jag känner mig utanför, konstig, annorlunda och icke godkänd av min omgivning så är det som att strömmen slår av och jag kan inte se klart längre. Och det känns som att NU, nu har de kommit på mig. Nu blir jag bortskickad! Och jag har ingen aning om vart, för jag minns inte var jag kommer ifrån. Så det inre dilemmat vaknar till full kraft, att både vilja och inte vilja leva på den här planeten och samtidigt rädslan för den totala ensamheten.

Lättaste lösningen, om ock bara tillfällig, är att bara låta sig falla. Falla in i glömskan, in i sömnen, in i apati och mörker. Jag låter mig själv bli som de tre aporna som varken hör, ser eller talar. Livet är inte min fiende utan jag själv har blivit min egen fiende. Jag har låter den del av mig som shamanerna kallar "egots låtsasröster" överrösta min "kommandoröst". Låtsasrösterna, vars enda uppgift är att hålla mig kvar i sömnen. Jag måste träna upp både den yttre och den inre rösten. Jag måste överrösta mina låtsasröster tills de ger upp.

Någonstans långt inuti hör jag en annan röst som viskar, att det FINNS ett skäl till att jag är här. Även om jag inte minns det så är det meningen. Men jag ser ju att jag inte kan göra det jag ska så länge mina låtsasröster har makten. Så därför måste jag ta tillbaka den makten till mig själv, överrösta dem. Och göra mig fri från beroendet av yttre godkännande för det är ett enormt hinder för mitt växande.

Jag kan inte leva med en mask. Inte om jag vill leva livet levande. Och det VILL jag faktiskt! Jag kan heller inte leva livet levande om jag inte är VAKEN. Det enda sättet att överlista låtsasrösterna, är att vara vaken och uppmärksam på när de kommer smygande INNAN självmedlidandemasken lägger sig som en tung, våt handduk över ögonen och skymmer sikten.

Jag måste acceptera att jag inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli som "alla andra" hur mycket jag än försöker att passa in och följa reglerna. Jag måste gå MIN väg oavsett vad andra tycker och tänker. För vad jag än gör kommer andra att tycka och tänka det de tycker och tänker ändå. Jag kan inte begära att bli godkänd av min omgivning och jag måste frigöra mig från det beroendet om jag nånsin ska få den frihet jag längtar efter. Friheten att bara vara den jag är. Utan masker och rollspel. Kanske är det till och med så att jag måste komma till den punkten, innan jag minns varför jag är här. För på något sätt så känns det som att minnet finns där inne, men beslöjat av alla rädslor, beroenden och illusioner jag går och bär på.

Jag måste börja titta efter vem som finns där på andra sidan skulden och självmedlidandet. Vem gömmer sig bakom illusionen? Vem är jag EGENTLIGEN?

När jag verkligen vågar titta efter så ser jag en kvinna som inte dömer. Som älskar utan krav. Som följer sina visioner, sin glädje och inspiration. En kvinna som gör det som känns rätt, oavsett vad andra tycker. Som brinner för att dela med sig av det hon vet och förstår, inte för att tala om hur det ÄR, utan för att ge andra en möjlighet att upptäcka SIN sanning, att hitta SIN styrka. En kvinna som ALDRIG är ensam för hon VET att allt hör ihop och ensamhet därför är en omöjlighet. Och framför allt.. en kvinna som VÅGAR älska igen, och igen och igen!

Jag ser henne på avstånd än, men hon ÄR där och jag vet att jag kan få henne att komma "hem". DET måste vara min uppgift just nu.